Men om man inte vill göra som Martin Stenmarck då?

”Jag vill kasta loss och lära mig slåss – Raka av mitt hår och bäras ut på bår – Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt

Lita på sanningen och kväva all gråt”

Så sjöng ju Stenmarck i alla fall. Jag vet inte hur långt han har kommit med planerna i övrigt.

Skämt åsido. Så mycket spänning behöver jag inte i livet, men jag känner ändå att jag måste göra något lite mer utmanande då och då, för att ”känna att jag lever”. (Tur att jag inte är i 45-års ålder, då hade man kunnat misstänka en kris…)

Ett sätt jag hittat sista veckorna är att dra ut och springa i skogen. Hitta nya stigar och utmana lite genom att då och då lämna stigarna. Även om det sker mitt i den trygga hemmaskogen, så blir det lite mer dramatiskt. Bra för huvudet också, då all koncentration går åt till att hålla sig på fötterna och göra rätt vägval. Det finns helt enkelt inte plats för tankar på jobb och eventuella problem. Hjärntvätt åt det bättre hållet!

I torsdags morse var jag ute en snabb sväng innan jobbet. Jag sprang ned till Hökmossen och tänkte ta mig tillbaka genom skogen. Det var snårigt och blött minst sagt, men det resulterade i att jag fann det jag hört många prata om: ”Kärret”. Ett stigsystem som slingrar sig runt ett kärr, tydligen ska det vara nästan 5 km stig som man irrar runt på. Irrar är rätta ordet då det inte finns någon form av guidning och det är dessutom så uppmuntrande att här och där avvika från stigarna för att finna egna och det resulterar ofta i samma väg tillbaka.

Sedan dess har jag längtat tillbaks till Kärret. Idag (söndag) var det dags.

Jag fick ett superpass med ca 2 km uppvärmningsjogg till Kärrets ”entré”, väl i Kärret ca 5 km stiglöpning och därefter ca 7 km vanlig väg. Det gav en enorm mersmak och jag känner att jag vill ta stiglöpning ett par steg längre.

Lite action blir det ju när jag springer över stock och sten, provar ”broar” som har ett par decennium på nacken och då och då dessutom har flaxen att få ramla i den sköna ljungen, så att man får ett par söta skrapsår på knäna. Jag känner mig lite mer levande just då. Kanske inte behövs mer? Kanske inte behöver raka av mig håret, köpa båt, mucka med någon och få stryk? Och Tjurfäktning har man ju tack och lov börjat förbjuda mer och mer.

Jag kan alltså ha funnit en mycket mildare väg i Kärret.

Hur gör du för att få lite extra spänning i vardagen? Tipsa oss!

Ha det fint.

Patrik

SKIPPA SKITSNACKET!

Fy fan för skitsnack, vem orkar lyssna på sådant?

Jag har inte sprungit eller cyklat något lopp på drygt ett år, men i lördags var det ju faktiskt dags för en liten ”comeback”. (Om det nu finns Comebacks att prata om för en amatör?)

Min morbror hade på Facebook delat ett lopp hans löparklubb anordnar: Nyköpings Gästabudslopp. Den aviserade distansen om 7.5 km kändes alldeles utmärkt där jag står i min löpstatus just nu. Det är ju bara drygt två månader sedan jag drog igång igen, så suget efter att testa mig har funnits där, men jag har stått emot – fram tills nu.

Jag fick med min löpcoachkompis Tobias Hassel och tillsammans tog vi en tripp till Gästabudsstaden i lördags. Start kl 14. Drygt 300 startande var alldeles lagom. Inte trångt någonstans och en gemytlig stämning.

Loppet gick helt okej. 7.5 km på 35.35 gav ett snitt per km på 4.47 min. Helt ok. Jag var trött, men inte helt slut. Hög fart i starten, temposänkning i mitten och en perfekt tempohöjning i slutet. Perfekt disponerat!

Väl i mål väntade Tobbe som var ca 4 sekunder snabbare per km och därför redan med en banan (en sådan gul man äter alltså, ej att förväxla med t ex ”racerBANAN”) i ena näven och plaketten i andra. Han erkände att han var förvånad att jag kom i mål så kort tid efter honom och det tog jag som en komplimang.

Nu till skitsnacket. Helsike vilken lust jag fick där i målfållan att börja hitta orsaker till att jag inte lyckades liiiiiiite bättre och dessutom BERÄTTA om det för så många som orkar. Tobbe stod först i kön. Förkylning i kroppen sista veckorna, övertränade ben, för lite sömn, för lite löpträning och alla tänkbara förklaringar aka ursäkter.

Men jag lyckas hålla truten. Istället säger jag till Tobbe att jag har sådan otrolig lust att förklara för honom varför jag inte vann loppet, men att jag bestämt mig för att ge fasen i det. Tobbe ser ut att uppskatta mitt beslut. Förstår honom.

Snacka om märkligt beteende, att bara uttala den meningen. Varför ska jag behöva ursäkta mig?

Känner du igen situationen? Eller är detta unikt för mig? Eller kan det till och med vara en smygande genusfråga, så att det till råga på allt är ett manligt fenomen?

Jag vet inte. Vet bara att jag ska göra allt för att skippa skitsnacket framöver. För vem fan vill lyssna på skitsnack?

 

Ha en skön kväll!

Patrik