Ibland brukar smarta människor backa tillbaka några steg för att försäkra sig om att de är på rätt väg och vända om när de inser att de tappat kurs. Det hade definitivt min pappa gjort. Eller förresten, det är fel för min pappa hade aldrig kommit på villovägar. Min pappa har en förmåga att rekognosera och planera sina vägar redan innan har tar sig ut, så det blir alltid rätt på en gång. Så fungerar han i allt han gör. Det kanske tar lite längre tid innan han kommer igång men det blir alltid rätt från början. Så fungerar inte jag och dessutom har jag funnit en man som inte heller fungerar som min pappa utan mer som jag. Det är kanske därför han står ut med mig.
Idag skulle vi ut och springa, tänkte vi. Efter en dag av altanrivning och altaneldning kändes det skönt att fylla lungorna med frisk fjäll-luft. Längst upp i vårt område, alltså om man klättrar så högt det går i rena höjdmeter, finns en ingång till skidspåren. Dessa är ju ordnade leder, åtminstone vintertid, fantastiska skidspår har vi fått höra. Ja ja, vi fattar att det kanske inte är en sandad och tillfixad E4 sommartid men markeringarna lär ju synas. Kanske lite blött bitvis men det fixar vi. Vi måste bara ta reda på om det är bra spår att träna löpning på. Vi tog bilen upp för att slippa någon kilometer uppförsbacke som start på rundan.
Redo? Laddad?
Japp, nu kör vi.
Vi kom inte långt förrän det blev blött.
”Ha ha vad roligt, det här måste vi ta kort på. Ge mig kameran.”
”Vad cool du är som bara kör utan att gnälla”, sa Patrik till mig (inte för att jag brukar gnälla).
Vad vi inte visste då, var att detta var bara början, början på en runda av enbart myrlöpning. Blött, lerigt och djupa nertrampningar.
Vi kan konstatera att det är mycket svårt att bibehålla en god hållning och ett bra löpsteg när rörelseenergin från det ena steget inte leder vidare till ett effektivt frånskjut i nästa. När foten sjunker ner en till fem decimeter vid landning gäller det att samla ny kraft till nästa steg helt på egen hand. Det blir tungt efter en tid. Dessutom visste vi inte heller hur vi skulle landa från steg till steg. Ibland såg det sankt ut men vi landade stumt och ibland såg det hyfsat torrt ut men vi sjönk ner till knäet.
”Ser du någon markering?”undrade Patrik plötsligt och jag lyfte blicken från myrmarken.
Nope, det var inte länge sedan dock.
Här är ju ett klassiskt tillfälle då en del andra människor hade valt att backa tillbaka till markeringen för att se efter och korrigera vägval. Backa? Nä, jag tycker inte om att backa. Patrik tycker inte om att backa. Det löser sig säkert. Full fart framåt!
Oj, vart tog stigen vägen?
Ah, vad tusan, det är ju inte första gången vi hamnar utanför stigen.
Titta, underbart, här har de byggt en bro!
Den använder vi.
En torr fläck. Jag tror jag stannar här ett tag.
Det kom inga fler markeringar men vi såg ju skidbackarna så vi hade ju koll på i vilket riktning vi bodde. Vi höll höger, trampades genom oändliga myrmarker. Till slut hittade vi markering, till slut hittade vi hus. Vi valde att kliva ut på vägen och det visade dig att vi var en väg ovanför vår egen.
Två val, ska vi springa hem och ta bil 2 upp för att hämta bil 1?
Äh, vad fasen, vi kommer tvingas springa backe så det är väl lika bra att bita ihop och se det som ren och skär gristräning. Det blev 1,5 km och 10 min uppförslöp tillbaka till bilen.
I mål!
Vilken tur att vi inte heller denna gången valde att förnuftigt backa tillbaka.
Tänk vilket äventyr vi hade missat!
Å här har vi höjdkurvan, mer än vi trodde.
Ha en härlig tisdagkväll.
Åsa (Patrik hälsar)